Det absolut tråkigaste jag kan tänka mig att göra en fredagkväll som denna är att sitta hemma och studera. Och det är just det jag gör. Jag skulle hellre fast riva maskrosor, skura vessan eller torka damm. Vad som helst, kan inte komma på något tråkigare just nu än att studera. Det enda roliga jag gjort idag är maränger.

Så nu ska jag slänga i mig några och sucka mig framåt i livet.

Allo allo. Idag har varit en spännande dag på jobbet. Jag var tvungnen att tanka Yle-bilen. Jag har inte tankat en bil sedan bilskolan. Och det är sex år sedan. Eller jo, en gång skulle jag tanka mammas bil när jag nyss fått körkort. Det var väldigt svettigt och stressigt eftersom jag inte fick upp korken till tanken. Stod och vred och drog hur länge som helst och det var jättepinsamt eftersom alla människor på bensinstationen var väldigt underhållda och stod och flinade skadeglatt. Och vet ni vad som hände idag? Jag fick inte upp korken till tanken! Samlade mot åt mig och frågade några amisar (är det yrkisar på svenska?) och var jättegenerad.

Han ba: det där var ganska lätt.

Jag ba: ehh, tack.

Taika for hem och en Pyrys kompis kom till oss för att kolla på ishockey. Och vilken hiskeligt spännande match det var. Normalt är jag inte värst intresserad av att kolla sport, men Finlands matcher i hockey-VM får till och med min puls att stiga lite. Det hjälper ju lite när man vräker i sig pizza samtidigt. Och när vi vunnit USA firade vi det med amerikansk glass.


Och imorgon är det fredag vilket innebär jobb, en vecka kvar till sommarlovet och en massa hårslitande för hur jag ska klara av deadline nästa vecka.

Här studeras det. Takten störs bara lite av att jag blivit lämnad ensam hemma med en Taika som inte vet om hon är en schäfer, katt eller räv. Just nu ligger hon äntligen och sover så det ska väl gå.

Här har jag gått omkring och varit tudelad - känt mig hjärtlös för att duvorna blivit vräkta från sitt hem men glatt mig åt vinsten i tävlingen om uteplatsen. Tills jag i morse tog en titt genom fönstret och såg att de där förbenade flygschabraken påbörjat ett nytt bobygge - på samma plats.

Nu har jag tokstuderat i en dryg timme. Kanske inte riktigt ultimat resultat, men jag har också jobbat åtta timmar i dag. Det finns gränser för min hjärnkapacitet.

Istället har jag googlat på Plantagens hemsidor (hej, jag har ju faktiskt min uteplats för mig själv nu). Jag är övertygad om att jag behöver ett olivträd:






Och någon hängande sommarblomma:




Och eventuellt en pelargon.

Oj oj vad jag ojade mig över duvorna i morse, stod vid fönster och såg på hur mamaduva to be pöste i sitt bo medan papaduva flög fram och tillbaka med kvistar i näbben. Jag suckade, skakade på huvudet och ojjade mig så mycket att Pyry frågade vad vill jag att vi ska göra - riva ner boet?

Nej nej nej, tänk på stackars miniduvor och på vilket hårt arbete mamaduva och papaduva lagt på sitt bo!

Men när jag kom hem var boet borta.

Inte fanns det väl ägg i boet? var det första jag skrek när jag kom in. Nej, det lär det inte ha funnits.

Och så har jag gått omkring och ojjat mig över att hoppas duvparet hinner hitta en ny plats och bygga ett nytt bo innan äggen ploppar ut. Alltså, duvor får ju gärna bygga bon och avla miniduvor. Men helst inte vid min trappa.

Men människor! Har ni märkt att det är nitton grader varmt ute? Fast det är mulet. Och vilken tur det, för om det varit nitton grader och sol skulle jag ha kvidit på jobbet hela dagen.

Men nu ska jag tokstudera. Fick nämligen tre jobbturer insmällt nästa vecka. Min deadlinevecka! Så inget helgfirande och tack gärna inte helst någon sol heller. Åå, det skulle fast kunna ösregna, varför inte hagla också.

Idag är jag riktigt nöjd och glad. Om vi bortser från att min brunhet håller på att flaga bort och revirbråket om min uteplats. Men det lär vara övergående. Såvida jag inte har sex stycken miniduvor här i sommar som cirklar runt mitt huvud när jag ska dricka apelsinjuice och torka svettmustach.

Men annars en riktig bra dag. Jag har studerat relativt effektivt på bibban och till och med stått emot när Staffan försökte locka mig med sol på hans balkong och eventuellt en kall öl. Eller, han sade inget om ölen, men det var underförstått. Och så har jag vräkt i mig ugnsrostad sparris och potatis, griskött och mycket lökig gräddfil. Kunde vara värre. Dessutom har jag glatt mig åt att min gradu håller på att att ta en mycket spännande riktning. Mediebranschen, informationsålder, nätverkssamhället och kunskapsarbete är några nyckelord. Visst låter det fasligt intressant?

Nu ska jag ställa in mig på att jag ska på jobb imorgon. Har glömt den delen av mitt liv, det blev en tre veckors paus märker jag. Och så ska jag försöka gräva fram lösenordet till den nya webben på jobbet. Det finns någonstans där väldigt långt bak i huvudet.

Snart tänker jag börja sporta med sådant här igen vid vår trappa.

Men det kan nog ändå ta en stund. Jag har nämligen drabbats av en obeskrivlig sorg. Jag vågar inte längre sitta vid vår trappa.



Om ni tittar riktigt noga på den här bilden, ser ni ett enormt bo av kvistar. Där bor en gigantisk jätteduva i storlek med en katt, och den är enormt revirmedveten. Därav har jag inte än bättre bild än den här, jag vågade helt enkelt inte stå där och glo alldeles för länge.

I förmiddags skulle jag sitta med ansiktet mot solen en stund efter min lilla löprunda. Med det gick helt enkelt inte med en gigantduva som svischar förbi ovanför huvudet. Jag var bombsäker att den när som helst skulle gräva in klorna i mitt huvudbotten och plocka ut ögonen på mig. Och så svischade den då lite väl nära mitt ansikte och jag flög förskäckt upp, slet upp ytterdörren, drämde in i mellandörren, snubblade över skräppåsen och ramlade in i tamburen. Inga fler sådana här nära döden-ögonblick för mig mer, tack.

Jag är lite skärrad fortfarande av gigantduvattacken och är inte säker på att jag mer vågar gå ut genom ytterdörren. Och jag sörjer mina utomhusfrukostar.

Så det blev alltså inget mer gjort igår kväll. Jag kapitulerade. Det var som om någon försökte säga att det inte ens lönar sig att försöka. Och jag var inte sen att lyda. Så jag vältrade mig i soffan hela kvällen och läste bloggar, drack cokis och fick stick under vänstra skulderbladet av diverse oergonomiska ställningar. Men så slog det mig någon gång vid midnatt att jag bara yrat på hela dagen igår. Senast jag skrev på arbetet satt jag vid en dator på Åbo Akademis bibliotek. Således är det där som den ligger sparad. Får mån hålla på och yra och ge upp sådär som jag gjorde?

Nu är jag i alla fall pigg som en lärka efter en liten löprunda längs med ån och frenetiskt smörjande av min hud som bestämt sig för att nu ska jag inte få vara brun längre. Nu ska allt brunt skinn bort bort bort och jag flagar som en cavalier vid hårlossning. Och så är det dags att hoppa på cykeln för att bege mig efter det där förbenade arbetet som ligger på Åbo Akademis servrar.

Neeej. Det handlade inte alls som att jag inte uppdaterat den nyaste versionen av mitt arbete på Dropbox. Det handlade om att jag inte sparat den nyaste versionen av mitt arbete. Inte någonstans. Överhuvudtaget. Vad är det med den här dagen? Vad har jag gjort? Får jag kapitulera nu?

Det är förresten för det här företaget jag håller på och skriver en marknadskommunikationsstrategi som jag inte sparat. Galet bra.