Äntligen har olivträdet fått flytta ut. Det är inte riktigt lika fagert som ifjol, den tappade nämligen alla löv inomhus i vintras och trots att bladen växt ut igen så sker det väldigt ojämt. Det är skalligt på sina ställen och andra grenar skjuter ifrån i rasande fart. Har redan klippt av två grenar som växte en halv meter ifrån de andra som två horn rakt upp.

Inhomhus fick jag äntligen skaffat något snyggare att kasta pappskräpet i. En strandväska från Stadium för 10 euro. Skulle kunna köpa en till likadan att använda påriktigt som en strandväska.

Och så testar jag på att odla chili i en påse. Jag har tränat upp min "hottröskel" och klarar av och tycker om chili bra numera (klara av är givetvis relativt).

Och apelsinträdet som var stendött i vintras ser högst levande ut! Tänk var ljuset och sommaren kan göra.

På tal om sommar saknar jag våravslutningar väldigt mycket. Den där definitiva gränsen; nu börjar sommaren. Nu flyter allting ihop i en tråkig massa. Inget ändras. Jag skriver gradu och jobbar några gånger i veckan. Precis som jag hållit på i ett år nu (nåja, kommer förstås att jobba lite mera under sommaren). Jag skulle verkligen kunna göra mig till magister snart. Börjar vara på tiden känner jag. 

Här lämnade jag er med ett besserwisserinlägg och så blev jag tyst i över ett dygn. Det var nämligen så att jag struntade i allt jag planerat igår. Både studier och träning fick vara för att det var ju ett sådant fantastiskt väder. Så jag satt ute i solen hela dagen. Tänkte att studera och träna kan jag ju göra fast hela resten av veckan. Men inte i går. Och nu har jag en hel del osmickrande gränser på olika delar av kroppen.

Just nu sitter jag i tåget påväg till Helsingfors. Jag ska bekanta mig med Yle i Böle. Det tycker jag är på tiden nu när min tredje sommar på Yle inleds. Och så pass duktig tänkte jag vara att jag släpar på min dator. Lilla graduskribenten i tåget hälsar.

- Jag vet att det blir tjatigt med det här pratet om tupplurer efter morgonturer, men jag kan inte sluta förundras över dem. Det är som om krafter från en annan verklighet tar mig i besittning och jag är alldeles chanslös. Jag kände mig inte så supertrött, men tänkte att jag tar en halvtimmes tupplur. Så klockan ringer halv fyra och jag ska stiga upp. Men jag blinkar och när jag öppnar ögonen är klockan fyra. Shit tänker jag, slår händerna för ansiktet, och när jag tar bort händerna är klockan fem. Jag fick aldrig en chans att stiga upp!

-Jag är fruktansvärt avundsjuk på alla som på diverse sociala medier avkunnar att de lämnat in färdiga gradun till höger och vänster. Jag orkar liksom inte med min mera som bara klänger sig fast vid mitt ben så att framfarten går supersegt. Ska vi aldrig liksom skiljas åt, lämna varandra i fred? Pöhh. Istället har jag varit supereffektiv på jobbet i dag. Haft direktsändning om guidningar på begravningsplatsen, fotat Gumball-bilar och kört till Pargas för att följa med Stafettkarnevalövningar.

- Jag har blivit så dålig på att prata. Och undrar hur jag klarar av att jobba på radio. Jag har börjat svamla, tappa orden och stamma, och så måste jag upprepa allting minst två gånger för att alla säkert uppfattat det jag säger. Ja, orden kommer helt okontrollerat ur min mun.

Jag kom givetvis ihåg fel (ack detta minne) när mitt pass går ut. När jag imorse cyklade till polisen visade det sig att det gått ut redan för fem dagar sedan. Och i polisstationen möttes jag av orden körkort duger inte. Men det gick bra ändå, måste svara på några frågor för att bevisa att jag var jag. Som födelsekommun, adress, hur länge jag bott på adressen, om jag bodde ensam eller inte, och när jag svarade rätt på den frågan fick jag ännu räkna upp Pyrys alla namn plus födelsedatum. Det var annars också ett riktigt angenämt besök (förutom att det kostade), jag blev på riktigt gott humör faktsikt. Jag var helt inställd på att sköta ärendet på finska med en bister tjänsteman, men istället blev jag betjänad på finlandssvenska i en mild ton.

Efter besöket hos polisen trampade jag iväg till Arken för att luncha. Samtidigt passade jag på att vädra mina vinterbleka ben. Vitbenspremiär visst. Jag måste väl be om ursäkt för de där galet utstående ådrorna på fötterna, men det var nämligen så att de också ville ha sin del av solen.

Väl hemkommen inledde jag säsongen med utomhusstudier och satte mig ner för att odla svettmustach samtidigt som jag kände mig som en effektiv gradustudent. Men nu var jag tvungen att komma in, för fastän jag hur mycket som helst skulle vilja, så klarar jag inte fysiskt av att sitta i gassande solsken när det är över 25 grader i skuggan hur länge som helst. Men jag vill våga påstå att mina ben inte längre är fullkomligt så vita som de var i morse.

Att jag skulle stiga upp 7 och springa 6,5 kilometer före klockan 8. Redan då såg man att det här kommer att bli en fin dag.

Morgondagg och morgonsol.

En lite långsammare typ.

Alltså det går ju inte alls att lita på väderprognoserna. Det skulle vara fint väder i går och vi skulle fira två födelsedagar med picknick. Men nog blev vi tvungna att packa ihop oss när det började regna. Inte vet jag om man vågar lita på att det verkligen ska bli 23 grader i morgon som det lovats.

Men det mesta slutar bra ändå. Vi fortsatte picknicken inomhus, och till och med hockeymatchen som gick så dåligt gick vi och vann till slut. Slutet gott allting gott.

Alltså det där med att träden blir gröna. Lika hänförande varje år. Och att solen kan skina och fåglarna sjunga som besatta klockan sex på morgonen när man cyklar till jobbet. Att överhuvudtaget kunna cykla till jobbet. Lika nytt varje år.

På tal om att cykla till jobbet. Mycket stor skillnad mellan att cykla klockan fem och klockan sex. Klockan fem känns det som att inte ens tomten är vaken, jag är ensam i hela stan förutom några taxibilar och enstaka ranglare som försöker hitta hem. Klockan sex har ju stan redan vaknat, många tidigare arbetresenärer är i farten och bussarna kör dagens första turer.